-
idag var det begravning, din begravning. jag insåg det inte förräns klockorna började ringa, då förstod jag.. men ändå inte.
när jag kom in i rummet och såg kistan. jag ville inte inse att du låg där i. jag har inte äns insett att du är borta.
jag ville bara springa ut därifrån.
när alla satt sig ner så letade jag efter dig, jag kollade efter var du satt. jag kunde inte koppla att du inte finns mer.
när prästen pratade om dig så var det precis som om jag var någon annan stans, jag kunde inte koncentrera mig på vad han sa. det var som om alla våra minnen gick i repris i mitt huvud.
när han berättade om dig, det kändes så himla overkligt.
jag kan verkligen inte sluta gråta.
jag tänker på dig oavbrutet, du var en så stor del av mitt liv. mer än många kan förstå. men dem som känner mig riktigt bra, dem som har träffat oss tillsammans vet att vi var speciella. du var verkligen min favorit, vi hörde ihop.
vi har så många fina minnen ihop, och jag är glad för varenda en. jag kommer ihåg hur du alltid skulle bjuda upp en och dansa, du var alltid så glad. eller varje gång du var ute och körde rally med din bil, haha. när du ringde mig så avslutade du ibland med pusspuss och skrattade.
och du ställde verkligen alltid upp för mig, alltid. oavsett vad det gällde. varje gång du har tittat på alla matcher jag har spelat, det kommer kännas så fel att du inte är där nu. jag kommer leta efter dig.
vi brydde oss så himla mycket om varandra, vi ställde upp för varandra. jag kommer ihåg på din födelsedag, den 30 augusti.. det var inte längesen, men känns som evigheter sen. jag svimmade, jag kommer ihåg hur orolig du blev. för du brydde dig så mycket. du tog tag i min hand och vägrade släppa den, jag kände mig så trygg.
jag väntar varje dag på dig, när jag sitter i köket så väntar jag bara på att du ska knacka på fönstret och stå där. jag letar efter dig överallt. jag känner mig inte trygg utan dig.
men jag är så himla glad att jag fick ett så bra farväl av dig, men jag stör mig på att jag kom så sent. du var redan trött då. men jag kommer ihåg hur glad du var, jag hade inte varit hos dig på hela dagen, jag kommer ihåg hur du skämtade och sa att du var så sugen på kaffe. och vi bara skrattade.
du höll om min hand, riktigt hårt. som om du inte ville släppa, som om att du kände det på dig. att du tog farväl av mig.. men du var trött, jag gav dig dina tabletter sen skulle du få sova, din sista natt..
jag kommer så väl ihåg att det senaste jag sa till dig va att vi ses imorgon.
och det var sista gången jag träffade dig, någonsin.
dagen efter lämnade du oss. samtalet jag fick, jag kommer ihåg det så väl. jag tappade telefonen i golvet och ramlade ihop.
det skulle inte gå så här fort, jag var inte redo.
sjukdomen tog dig bort från mig, men jag trodde aldrig att det skulle gå så här snabbt. jag hade hoppats på en sista jul tillsammans, men det tog två månader, men du kämpade in i det sista. du sa att du mådde bra, du var så stark.
jag kommer ihåg sista gången jag såg dig, men då var du redan borta.. det såg ut som om du sov. jag ville verkligen bara gå fram och väcka dig. du såg så levande ut
den kvällen blev jag förstörd, jag kunde inte äns gå hem. jag kände mig helt tom. för du var verkligen en del av mig.
och att sitta där idag och veta att du, min morfar låg där i kistan skrämde mig. jag klarade knappt av att titta på den. jag var så rädd.. och det prästen sa till mig, då bröt jag ihop ännu en gång.
och att gå fram till kistan, det var så jobbigt. när jag såg att det stod när du var född på kistan så insåg jag verkligen att det var just du som låg där inne, jag ville bara där ifrån, men jag kämpade ut orden, jag älskar dig och jag hoppas du hörde dem..
jag saknar dig så obeskrivligt mycket, mer än jag någonsin kan beskriva.. du var en del av mig.
och varje natt drömmer jag om dig, du pratar med mig precis som om ingenting har hänt. du är så levande. men när jag vaknar så påminds jag hur allting egentligen är.
jag kommer nog aldrig att kunna gå vidare. det går inte.
jag hoppas verkligen att det finns ett liv efter detta, att jag kan få träffa dig igen. att du har det bra nu med åke och resten av din familj. det är min högsta önskan, att du har det bra.
så här länge har jag aldrig varit utan dig och jag har sån lust att gå hem till mormor och veta att du är där.
nu saknar jag dig mer än någonsin.
känns som att idag har jag har insett att du är borta, borta förevigt.
det känns tungt, jag behöver verkligen dig.
men tack för alla fina minnen vi har tillsammans, vi har så många..
längtan efter dig är så obeskrivlig, det gör så ont i hela mig att veta att jag aldrig mer kommer att få träffa dig.
för det var du och jag
vila i frid nu
jag hoppas verkligen att vi ses igen, jag skulle offrat allt för att få träffa dig igen, exakt allt.¨
jag älskar dig så himla mycket, mer än jag kan beskriva med ord.
du var bäst.
vila i frid älskade morfar
/ sofia.
samma som på bdb.
när jag kom in i rummet och såg kistan. jag ville inte inse att du låg där i. jag har inte äns insett att du är borta.
jag ville bara springa ut därifrån.
när alla satt sig ner så letade jag efter dig, jag kollade efter var du satt. jag kunde inte koppla att du inte finns mer.
när prästen pratade om dig så var det precis som om jag var någon annan stans, jag kunde inte koncentrera mig på vad han sa. det var som om alla våra minnen gick i repris i mitt huvud.
när han berättade om dig, det kändes så himla overkligt.
jag kan verkligen inte sluta gråta.
jag tänker på dig oavbrutet, du var en så stor del av mitt liv. mer än många kan förstå. men dem som känner mig riktigt bra, dem som har träffat oss tillsammans vet att vi var speciella. du var verkligen min favorit, vi hörde ihop.
vi har så många fina minnen ihop, och jag är glad för varenda en. jag kommer ihåg hur du alltid skulle bjuda upp en och dansa, du var alltid så glad. eller varje gång du var ute och körde rally med din bil, haha. när du ringde mig så avslutade du ibland med pusspuss och skrattade.
och du ställde verkligen alltid upp för mig, alltid. oavsett vad det gällde. varje gång du har tittat på alla matcher jag har spelat, det kommer kännas så fel att du inte är där nu. jag kommer leta efter dig.
vi brydde oss så himla mycket om varandra, vi ställde upp för varandra. jag kommer ihåg på din födelsedag, den 30 augusti.. det var inte längesen, men känns som evigheter sen. jag svimmade, jag kommer ihåg hur orolig du blev. för du brydde dig så mycket. du tog tag i min hand och vägrade släppa den, jag kände mig så trygg.
jag väntar varje dag på dig, när jag sitter i köket så väntar jag bara på att du ska knacka på fönstret och stå där. jag letar efter dig överallt. jag känner mig inte trygg utan dig.
men jag är så himla glad att jag fick ett så bra farväl av dig, men jag stör mig på att jag kom så sent. du var redan trött då. men jag kommer ihåg hur glad du var, jag hade inte varit hos dig på hela dagen, jag kommer ihåg hur du skämtade och sa att du var så sugen på kaffe. och vi bara skrattade.
du höll om min hand, riktigt hårt. som om du inte ville släppa, som om att du kände det på dig. att du tog farväl av mig.. men du var trött, jag gav dig dina tabletter sen skulle du få sova, din sista natt..
jag kommer så väl ihåg att det senaste jag sa till dig va att vi ses imorgon.
och det var sista gången jag träffade dig, någonsin.
dagen efter lämnade du oss. samtalet jag fick, jag kommer ihåg det så väl. jag tappade telefonen i golvet och ramlade ihop.
det skulle inte gå så här fort, jag var inte redo.
sjukdomen tog dig bort från mig, men jag trodde aldrig att det skulle gå så här snabbt. jag hade hoppats på en sista jul tillsammans, men det tog två månader, men du kämpade in i det sista. du sa att du mådde bra, du var så stark.
jag kommer ihåg sista gången jag såg dig, men då var du redan borta.. det såg ut som om du sov. jag ville verkligen bara gå fram och väcka dig. du såg så levande ut
den kvällen blev jag förstörd, jag kunde inte äns gå hem. jag kände mig helt tom. för du var verkligen en del av mig.
och att sitta där idag och veta att du, min morfar låg där i kistan skrämde mig. jag klarade knappt av att titta på den. jag var så rädd.. och det prästen sa till mig, då bröt jag ihop ännu en gång.
och att gå fram till kistan, det var så jobbigt. när jag såg att det stod när du var född på kistan så insåg jag verkligen att det var just du som låg där inne, jag ville bara där ifrån, men jag kämpade ut orden, jag älskar dig och jag hoppas du hörde dem..
jag saknar dig så obeskrivligt mycket, mer än jag någonsin kan beskriva.. du var en del av mig.
och varje natt drömmer jag om dig, du pratar med mig precis som om ingenting har hänt. du är så levande. men när jag vaknar så påminds jag hur allting egentligen är.
jag kommer nog aldrig att kunna gå vidare. det går inte.
jag hoppas verkligen att det finns ett liv efter detta, att jag kan få träffa dig igen. att du har det bra nu med åke och resten av din familj. det är min högsta önskan, att du har det bra.
så här länge har jag aldrig varit utan dig och jag har sån lust att gå hem till mormor och veta att du är där.
nu saknar jag dig mer än någonsin.
känns som att idag har jag har insett att du är borta, borta förevigt.
det känns tungt, jag behöver verkligen dig.
men tack för alla fina minnen vi har tillsammans, vi har så många..
längtan efter dig är så obeskrivlig, det gör så ont i hela mig att veta att jag aldrig mer kommer att få träffa dig.
för det var du och jag
vila i frid nu
jag hoppas verkligen att vi ses igen, jag skulle offrat allt för att få träffa dig igen, exakt allt.¨
jag älskar dig så himla mycket, mer än jag kan beskriva med ord.
du var bäst.
vila i frid älskade morfar
/ sofia.
samma som på bdb.
Kommentarer
Trackback
